Vi hör ofta att det behövs fler kvinnor till vår bransch. Varför då? För mig handlar det om att ju fler kvinnor som är med och utformar framtidens system, desto jämställdare samhälle kommer vi få. Hur ska vi då locka fler kvinnor? Ett steg på vägen är att förändra språket vi använder när vi pratar om IT eller Tech.
I år är det 170 år sedan Ada Lovelace gick bort. Hon anses vara världens första programmerare då hon nedtecknade arbetet som hon och Charles Babbage gjorde med den analytiska maskinen. En pionjär och stor en stor inspirationskälla. Ada Lovelace beskrev ofta det hon höll på med som den poetiska vetenskapen. Poesi och vetenskap. Något som många kanske ser som två ytterligheter, men som har större likheter än vad många tror. Vad är det då för likheter jag talar om? Här kommer en förenklad förklaring.
Poesin kan liknas vid en precis lek med ord som öppnar upp nya verkligheter för läsaren, och på så sätt sätter sin prägel på samhället och får läsaren att tänka i andra banor. Vetenskapen är en precis lek med experiment som öppnar upp nya verkligheter för mänskligheten och genom resultat Två olika språk, två olika verktyg att närma sig och öppna upp verkligheten för att sedan förändra den.
Vad har då hänt de senaste 170 åren i vår bransch? Hur ser jämställdheten ut? Är det hälften kvinnor och hälften män. Nej. Tyvärr inte. Långt därifrån. Vad beror detta på? Varför har vi inte kommit längre? Varför har vi inte fler kvinnor?
Om du ställer frågan så får du ofta svaret att det beror på språket, att vi inte lyckas förmedla vad som görs och hur vi gör det. Språket hänger inte med i utvecklingen trots att det bara spottas ut nya tekniska ord år efter år. Ett exempel på att språket inte hänger med, är begreppen IT och Tech och vad det är för bilder som dyker upp hos gemene man när vi använder dem. Vi dras fortfarande med stereotyper och fördomar som; att alla som jobbar med IT är ett gäng med unga män, osociala datanördar samt, att det är ett väldigt tekniskt yrke och att du måste vara ett mattegeni för att klara det, att det ofta är tråkigt och att du blir inlåst i en källare med en dator där du ska sitta och koda (både när du jobbar och gärna ha ett hobbyprojekt vid sidan om), du ska leva med din dator.
Det låter inte särskilt lockande eller hur?
Denna bild förstärks också hela tiden av en populärkultur som vägrar bryta den stereotypen efter alla år. Det är antingen en oduschad datanörd eller en Lisbeth Salander-typ, ett hackergeni, men totalt utanför samhället och ett emotionellt vrak. Ganska onyanserat som populärkulturen ofta är.
En annan förklaring som ofta lyfts fram när det kommer till den ojämna fördelningen av kvinnor män i vår bransch är att män och kvinnor är intresserade av olika saker. Att män till större delen är intresserade av teknik och att kvinnor är mer intresserade av vetskapen om att deras arbete gör skillnad i världen. Om det är så, då borde ju vår bransch vara den mest jämnt fördelade sektorn bland kvinnor och män. För de två olika beskrivningar är ju spot on. Det handlar om språket igen. Vi som är i branschen lyckas inte förmedla vad det verkligen handlar om. Vad vi gör. Tillbaka till språket alltså.
Många undersökningar visar också att det språk som används både när det kommer till kursbeskrivningar vid landets lärosäten samt språket i rekryteringsannonser också påverkar vilka kön som söker jobbet respektive till utbildningen. Just IT- och Techsektorn har historiskt haft ett manligt kodat språk.
Språket. Vi måste utvidga begreppen ”IT” och ”Tech”, samtidigt som vi måste konkretisera vissa delar om vad vi gör. Vi måste prata om att teknik till stor del handlar om problemlösning och vad vi kan skapa med hjälp av teknisk förmåga och kompetens. Att förändra bilden om vad det innebär att jobba med IT och teknik och ge en mer verklig bild av vad det är, slita oss loss från fiktionen med dess stereotyper och fördomar. Visa, att vara en del av techindustrin är att vara en del av samhällsförändringen.
Jag tror att då kan vi locka fler kvinnor till branschen. Vilket behövs. För redan nu är Tech och IT involverat i alla andra branscher och om vi inte får in fler kvinnor som är med och påverkar; hur, varför och vilka system som ska byggas så kommer vi få ett mindre jämställt samhälle och det i sig är blir i slutändan ett demokratiskt problem.
Jag hade också en ganska snäv och tråkig bild av vad techbranschen var innan jag själv valde att gå in i den efter 15 år som frilansande skådespelare. Men det var en blixtsnabb förälskelse som drabbade mig när jag helt plötsligt förstod att jag höll på med samma saker som teatern men med andra verktyg.
När jag berättar för människor att jag nyligen har bytt bransch från teater till IT får jag alltid frågan: Saknar du inte teatern? Undertexten på frågan är alltid att teatern är något spännande, färgstarkt och fantastiskt medan IT är något tråkigt, grått och förutsägbart. Aldrig har någon sagt. Vad kul!, eller vad spännande.
Mitt standardsvar brukar vara: Tvärtom. IT-världen är exakt samma men kanske ännu mer spännande. Du jobbar i team, det som på teatern kallas ensemble, du löser problem, det görs på teatern också. Hur ska du tolka denna pjäs i dagens samhälle på ett vasst och angeläget sätt. Och på något sätt har båda branscherna samma mål. Att skapa ett bättre samhälle.
